tankar inför morgondagen;
Jag sitter med en klump i magen. Vill verkligen inte skiljas från alla underbara människor på Björndammen, men samtidigt vill man ha en förändrig, ta ett kliv ut i livet och lära sig nytt.
Måste bara skriva detta innan jag skriver något annat: Björndammen är ingen skola, vi är en familj. När jag gick mellan förskolan och andra klass var jag sjukt rädd för eleverna på högstadiet. Ville inte stå i deras väg. Tror många kände så. Det förändrades lite mellan tredje och femteklass då man höll sig undan mer. I sexan och uppåt kände man de flesta på högstadiet så då vågade man sig fram lite mer och väl själv i högstadiet då tog man sin plats liksom. Man blev en förebild. I dagens läge tror jag ingen förskoleelev eller någon annan yngre elev känner sig hotad eller försöker hålla sig extra undan från de äldre eleverna, de yngre springer fram till oss och kramar om oss, pratar med oss och skojar. De ser upp till oss, vi är förebilder.
Under de senaste 1-2 åren har skolan försökt att ändra på hur man ska se och känna för varandra i skolan. Huvudämnet har väl varit Trygghet. De har nått fram så jävla bra. Vi alla är trygga i skolan. Ingen (så vitt jag vet) är mobbad, alla är välkomna. Alla har någon att gå till. Och vi har underbara lärare som varit där för oss hela tiden. Man kan verkligen sitta ner på en rast och prata om vad som helst. (Gud nu blev jag tårögd...). Jag älskar varenda lilla jävla person på skolan. Alla är så underbara, sköna, snälla. Man får positiv energi från andra.
Jag har gått på Björndammen i 14 år samanlagt. Vissa av eleverna i min klass har jag känt i 15-16 år. Det är så jävla sjukt att vi ska skiljas åt nu. Aldrig mer se varandra 5 dagar i veckan. En stor vana ska brytas. Det är sjukt. Vill inte inse det. Igår grät jag på balen, insåg att allting var slut. Idag grät jag för att det var sista skoldagen. Imorgon kommer jag störtlipa för det är den sista dagen någonsin som vi är samlade. Allra sista gången.
De är två vissa personer i årskurs 9 som jag kommer träffa regelbundet efter avslutningen. Och det är Felicia och Jovana. De är mina allra närmsta vänner och betyder så mycket att det inte är värt att bryta kontakten. Felicia och jag bor faktiskt grannar, dock är jag inte hos min pappa så ofta men det ska bli ändringar. Vi kommer, vi ska träffas. Däremot bor Jovana i Göteborg, men dock ska vi förhoppningsvis gå på samma gymnasium. Det går bara inte att bryta kontakten med dessa ''jäntor''. <3
Mina år på Björndammen har varit en pina, blev skoltrött i 7:an, skolkade och mina betyg var inte de bästa. Men i 9:an inser man hur jävla mycket skolan betyder för en. Hur jävla mycket man älskar varenda lilla person.
Om man lägger undan det negativa och ser på det positiva så tar man fatiskt de tredje steget i livet. Dagis - Grundskola - Gymnasium. Det är ett stort kliv. Men för att bli vuxen och mogen (tråkiga saker...) så måste man bita ihop och ta steget. Vi har blivit stora nu.
Jag är oerhört tacksam över mina år på Björndammen - Världens bästa skola! (Nu kom tårarna igen). Jag kan nästan svära på att det inte finns någon bättre skola än Björnis. Björndammen, eleverna, lärarna - alla - kommer vara en del av mitt liv livet ut. Alltid. Jag kanske kommer glömma någon person i framtiden (20-30 år?) men ni ska veta att ni alltid kommer finnas i mitt hjärta. Vare sig om ni är bland mina bästa vänner eller de som jag näst intill aldrig talat med.
Jag älskar er alla! Och tack för 14 underbara, sjuka, fantastika år! Det finns inga ord som beskriver hur mycket alla betyder! Och kom ihåg: Björndammen är ingen skola, vi är en familj!
Måste bara skriva detta innan jag skriver något annat: Björndammen är ingen skola, vi är en familj. När jag gick mellan förskolan och andra klass var jag sjukt rädd för eleverna på högstadiet. Ville inte stå i deras väg. Tror många kände så. Det förändrades lite mellan tredje och femteklass då man höll sig undan mer. I sexan och uppåt kände man de flesta på högstadiet så då vågade man sig fram lite mer och väl själv i högstadiet då tog man sin plats liksom. Man blev en förebild. I dagens läge tror jag ingen förskoleelev eller någon annan yngre elev känner sig hotad eller försöker hålla sig extra undan från de äldre eleverna, de yngre springer fram till oss och kramar om oss, pratar med oss och skojar. De ser upp till oss, vi är förebilder.
Under de senaste 1-2 åren har skolan försökt att ändra på hur man ska se och känna för varandra i skolan. Huvudämnet har väl varit Trygghet. De har nått fram så jävla bra. Vi alla är trygga i skolan. Ingen (så vitt jag vet) är mobbad, alla är välkomna. Alla har någon att gå till. Och vi har underbara lärare som varit där för oss hela tiden. Man kan verkligen sitta ner på en rast och prata om vad som helst. (Gud nu blev jag tårögd...). Jag älskar varenda lilla jävla person på skolan. Alla är så underbara, sköna, snälla. Man får positiv energi från andra.
Jag har gått på Björndammen i 14 år samanlagt. Vissa av eleverna i min klass har jag känt i 15-16 år. Det är så jävla sjukt att vi ska skiljas åt nu. Aldrig mer se varandra 5 dagar i veckan. En stor vana ska brytas. Det är sjukt. Vill inte inse det. Igår grät jag på balen, insåg att allting var slut. Idag grät jag för att det var sista skoldagen. Imorgon kommer jag störtlipa för det är den sista dagen någonsin som vi är samlade. Allra sista gången.
De är två vissa personer i årskurs 9 som jag kommer träffa regelbundet efter avslutningen. Och det är Felicia och Jovana. De är mina allra närmsta vänner och betyder så mycket att det inte är värt att bryta kontakten. Felicia och jag bor faktiskt grannar, dock är jag inte hos min pappa så ofta men det ska bli ändringar. Vi kommer, vi ska träffas. Däremot bor Jovana i Göteborg, men dock ska vi förhoppningsvis gå på samma gymnasium. Det går bara inte att bryta kontakten med dessa ''jäntor''. <3
Mina år på Björndammen har varit en pina, blev skoltrött i 7:an, skolkade och mina betyg var inte de bästa. Men i 9:an inser man hur jävla mycket skolan betyder för en. Hur jävla mycket man älskar varenda lilla person.
Om man lägger undan det negativa och ser på det positiva så tar man fatiskt de tredje steget i livet. Dagis - Grundskola - Gymnasium. Det är ett stort kliv. Men för att bli vuxen och mogen (tråkiga saker...) så måste man bita ihop och ta steget. Vi har blivit stora nu.
Jag är oerhört tacksam över mina år på Björndammen - Världens bästa skola! (Nu kom tårarna igen). Jag kan nästan svära på att det inte finns någon bättre skola än Björnis. Björndammen, eleverna, lärarna - alla - kommer vara en del av mitt liv livet ut. Alltid. Jag kanske kommer glömma någon person i framtiden (20-30 år?) men ni ska veta att ni alltid kommer finnas i mitt hjärta. Vare sig om ni är bland mina bästa vänner eller de som jag näst intill aldrig talat med.
Jag älskar er alla! Och tack för 14 underbara, sjuka, fantastika år! Det finns inga ord som beskriver hur mycket alla betyder! Och kom ihåg: Björndammen är ingen skola, vi är en familj!
Kommentarer
Trackback
