radiatelove

Det har varit mycket snack om avslutningen de senaste veckorna. Läste nu i Felicias blogg lite om det. Jag har tänkt på det i snart ett år. När förra årets 9:or slutade och de grät, kramades och sa farväl. Visserligen bor de flesta i min klass i Partille och man kommer mötas på stan, i allum eller på bussen. Men det kommer ju aldrig bli samma lilla familj man har varit. Samma trygga grupp. Vissa har jag känt sedan barnsben. Har gått i samma klass i snart 10 år. Har gått med vissa killar i klassen i snart... 13-14 år? Har alltid befunnit mig på Björndammen. Från dagis till 9:an. Det är så sjukt mycket man har gått igenom tillsammans. Man inser inte hur oerhört mycket man kommer sakna alla. Jag gråter nästan när jag skriver detta, haha. Tänk hur kommer det bli på avslutningen?

Jag ser fram emot avslutningen, sista dagen i grundskolan. Men ändå fruktar jag det. Det kommer vara så sjukt svårt att säga hejdå till alla. Och paralell klasserna, visserligen står jag inte så många nära där men de tillhör ändå Björndammens 9:or. Alla minnen, allt skratt, alla år. Det är sorgligt. Vill inte sluta 9:an nu. Kommer nog börja gråta på balen också, våran sista tillställning tillsammans. Sen avslutningen. Måste påminna mig själv att köpa vattenfast mascara haha.

Gud, det lär bli jobbigt. Ett sista farväl. Vissa kommer man aldrig träffa på igen. Alla börjar en ny skola, får nya vänner, ett nytt kapitel. Och efter gymnasiet så flyttar alla. Mig kommer ni förhoppningvis inte se röken av efter studenten. Kommer fara utomlands några år, hoppas jag. Men fan.

Usch. Vill inte tänka på det. Kommer sakna alla oerhört mycket, varesig om jag står de nära eller ej. 9S är en del av mitt liv. Lika så alla andra 9:or på Björndammen.